På återseende

Jag försvann. Vilade i honom, trots att det är han som borde vila i mig. Snart ett nytt år som är efterlängtat. Det finns viljor i mig som ska förverkligas. En resa i januari. Vår- och sommarutflykter. Jag ska göra allt det där. Det kommer en ork, jag tänker lita på det.

Den halvfärdiga himlen

Vid mitt skrivbord har jag en hög med olästa böcker som jag dagligen tvivlar på att jag någonsin kommer att ta tag i. Det är bland annat: Thomas Moores Utopia, Vladimir Kaminers Ryssdisco, W. Somerset Maughams Mina favoritnoveller, Elfriede Jelineks Älskarinnorna etc, etc. Kallnat kaffe. En tom burk oliver. Osynlig tejp. Dagar går till att planera inför en ny grafisk profil till bibblan. Två nya logotyper, retromönster och Helvetica Neue i alla dess olika variationer och storlekar. Har gjort en fiktiv liten läsesal på beställning. Ikväll blir det återträff med E, M och förhoppningsvis K. En oumbärlig skara. Sedan mamma då och våra lördagsbestyr. Hon ringer om kvällarna, anfådd och ledsen. Jag stryker fingret över bilden på kylskåpen och sväljer gråten nästan varje dag.

Att springa runt, inuti dig, beredd på allt.

Jag vet inte om vi klarar det här du och jag. Dina ögon är blanka och svaga. Jag vet inte längre vem du är. Ändå är du precis som du alltid varit. Ändå är du min bästa vän. Jag måste tänka så. Annars förlorar jag allt.

Ofta är belöning nog att höra de lugna hjärtslagen och den regelbundna andningen.

Bilderna från förra vintern får mig att längta efter ett lätt snötäcke. Fåglar som halkar omkring på isen, att mata surdegsbrödet med. Nu ska jag ägna några dagar åt att pyssla, rå om, vara hemma, lyssna på Lars Gullin och kanske någon enstaka jullåt. Koka opp grädde i en kastrull och slänga i vad som finns till hands för att sedan låta stelna. Tänka på hur bra ordet naivklok är. Läsa klart Håkan Lahgers kärlekshistoria om Dylan, tänka att jag någon dag borde åka till Woodstock. Fast jag är nog allt en hemmräv.

I mitt öra susar tomheten

Nu har jag tagit farväl av mormor, tackat för de gångerna vi plockade blåsippor i kullen, spelade diverse kortspel och pratade i telefon tills luren brände mot örat, och fällt ytterligare tårar. Kanske tar de slut någon gång, i nuläget känns det inte som det. Bästa vän var här, vi drack glögg, tittade på meningslös tv, planerade liv etc. P och jag hittade loppislador och ett hus djupt inne i skogen, men ändå intill den brusande kusten - till synes vår dröm, men även den var för orealistisk för våra inrutade liv. Vi har spenderat dagen åt att svära djupt över detta, gräma oss över att vi måste leta vidare medan stormen river i balkongräcket.

Och den intensiva hösten och våren kanske tärt på våra hjärtan mer än vad vi känner av

Ligger på ett parkettgolv som inte är mitt och mår bra för några sekunder. Står i ett gathörn och vill inte riktigt skiljas åt. Sedan hem. Skapar i halvtakt. Blandar nyanser. Spindelväv i min murgröna. Nästa dag kör jag genom mörkret, fort fort, trästugorna syns knappt. Fabbesjön mörk och stilla. Tänker att det gör inget om jag dör. Kommer hem, lyssnar på Visa från Järna, som E skickade mig för en tid sedan. Katterna märker av, det sitter i mina omgivningar, vi ser på varandra i samförstånd. Försöker redan nu summera tjugohundraelva, men mitt minne sviker. Jag minns bara mormors stora kliv genom rummen och hennes röst då hon sjöng i köket.

Plötslig längtan efter allvar

Jag och I drömmer oss bort. Från den här förljugenheten. De fula fasaderna. Det trasiga i våra hjärtan. Vi tar en resa som är bekant för mig men okänd för I. Vi far iväg. Så småningom. Tills dess spatserar vi på soliga dagars Brändaholm. Jag läser Amanda Svenssons debut från 2008, Hey Dolly, och ryser i kroppen, den är så ivrigt jävla bra. Till helgen ska jag skriva en värdig dikt åt mormor och se på ytterligare stugor och hus nära kusten.

Ingrid Märta Elisabet

Nu är mormor borta. Men jag har hennes hand över mitt hjärtat. Och jag hoppas att hon ser mig, varje dag. Att hon ligger bredvid mig i sängen när jag precis somnar. Jag försöker känna hennes dofter i mina kläder, i min hud, min andedräkt. Hon var min bästa vän, det viskade jag till henne några timmar innan hon försvann ifrån mig. Jag höll hennes hand, från att den var varm till att den blev kall. Och det kommer stunder då jag inte känner någon som helst lust inför att leva, utan henne finns inget fullständigt liv.

Med morfars bagartavla på sned

Svassar runt med katten i famnen. Har karvat ur en pumpa som står på balkongen och säger hej till grannen. Ska flytta om serierna imorgon förhoppningsvis, till fönsterplats. Ska låta hela Borgmästaregatan få se Nanna, Liv och Loka. Drömmer om en biblioteksbiograf och väntar väntar väntar på Hungerhuset.

Hur hittar man någon som Vinden tagit?

Även jag måste slå ett slag för Sara Lundbergs augustnominerade Vita Streck och Öjvind. Med gubben Alvaro som kommer om natten och tänder upp stadens ljus med sin fjärrkontroll och lägger Vita i sin bröstficka för att sova och trösta när hon sorgligt nog förlorat sin vän till vinden. Jag läser den för P och katterna när vi ska sova. Det är dimmigt men varmt i luften och plötsligt är mormor sämre igen och tillvaron känns bräcklig och tunn. Jag vill inte att någon ska ta henne ifrån mig.

Ljuspunkter

"Spelreglerna" av Jonas Karlsson. Blodröd sol i gryning. Doften av ett nytryck. Upptäckten av Joan Baez. En ledig fredag.

En vacker dag emellertid

Söndagen. Oljar in teakmöblerna. Bestämmer mig för att sluta äta kött. Sätter en vinterstickling. Är ensam, framför allt, och finner mig i det. Hunnit med tre fantastiska filmer den här helgen. En av dessa måste gå under kategorin "En av bästa filmerna någonsin gjorda", Dogtooth. Inbillar mig att filmen är gjord för mig. Önskar så innerligt att det kommer göras fler, uppföljare, där vi får följa familjen ytterligare. Jag vill ha mer. Jag blir fan inte klok.

Visst är det bättre, men int är det bra.

Och så blev mormor sjuk. Men det låg i luften, visst gjorde det det. Jag sov oroligt, pratade med P om att ta mormor ut på höstkaffe om söndagen som kommer. Och så låg hon bara där, tappat talet, återigen. Tappat kilon, kanske till och med förståndet. Vi satt på sjukhuset och klappade på hennes tunna ben. Åkte hem och grät i bilen, grät på sängkanten, grät på jobbet. Tills det ljusnade igen. Nu har det ljusnat något. Hon kan säga enstaka meningar. Hon får komma hem på måndag. Men inget blir som förr.

Jag vet var min längtan kommer ifrån.

Varje dag studerar jag Hemnet, intensivt, hus från Blekinge till Kalmar. Sedan Blocket. Sedan Karlskronatorget. Till sist mailen, där jag hoppas att ett mail från en vänlig själ med hus på landet, ypperligt för mig, P och barnakatterna, mirakulöst dykt upp. Det beror på den där innerliga längtan, efter en gräsmatta, ett skrangligt äppelträd, en sliten träfasad, en okrattad grusgång. Så om någon där ute, råkar ha ett torp ståendes intill en sjö, säg till en stackars krake som inte gör annat än drömmer och vänder ut och in på tidningsannonser. Tills dess spikar jag opp bonaden om drömmen på väggen.

Efter morgonkaffet lade hon ut bröd på berget och satt vid sitt fönster och såg hur ekorren åt.

Augustnomineringarna har kommit! Flod av Carolina Fredriksson måste jag ta mig an. Hemma skapar vi, kind mot kind, länsar kaffeburken, vintrar pelargonerna. Promenerar rask längs bryggkanten, matar snuviga svanar med I's äppelmuffins, ser gäddor vila sig i vassen, avstyr ett kattbråk, Kommer hem, inser att balkongdörren inte längre kan vara på vid gavel, morgorn, middag, kväll.

Hon klädde sig alltid i soluppgången, varmt och förutseende

Fredag, lördag, söndag. Handarbete och rysk öl. Vi lyssnar nästan uteslutande på NJA-gruppen. Tackar nej till litet hus vid havet. Men i maggropen känns det rätt. Vi letar vidare. Vi ska fan hitta det.

Nu hade det varit tyst alldeles för länge

Fyllt år. Fått saker. En kålmask, käraste Tom och så slutligen en alldeles för fin kamera som jag aldrig kommer att våga använda. Gått på bio, druckit höstkaffe på en brygga, skjutit upp läsningen av En dåre fri. Lindar händerna runt min nerkylda nacke. Antecknar att jag en dag måste läsa Ibsens pjäs Gengångare. Gör ett höstträd av bokstäver.

Det skulle dröja så förfärligt länge innan hon blev fullvuxen och lycklig.

Skapandes. Något måste hända snart annars blir jag galen. Vi ser på filmer så länge: An education, The extra man samt Crazy heart.

I bokhyllan tycks de svenska arbetarförfattarna föra ett lågmält samtal med varandra

Bokmässan. Vertigo, serietorget och Martina Lowden. Tre goda ting. Och en palestinakasse åt Peter. Sedan den där vardagen igen. Anordna en teater i hörsalen, Gerda Antti och kokt kaffe, gratis åt alla. Spring i trapporna. En ledig förmiddag. Köpa ljung, sätta på balkongen, sedan sitta där tillsammans med Alice och njuta av sensommarhöstkylanvärmen. Och sedan eftermiddagspass med Nisse, som gallrar Åsa Moberg och Mårtensson till mig. Tar med mig hem. Lägger ihop dem med varandra. Låter dem bekanta sig med varandra.

Någonting fick oss att röra oss ihop

Fina fina tavlan. Familjen. Här är vi. Bokcirkelpremiär genomförd. Hallonte. Kvällsluft Och, tro att eller ej: Henning Mankell. Lyssnade på gubben i p4extra. Fattade tycke. Nu ligger han på sängen och väntar på mig.

Regn, sol och krokiga tår

Har läst hele helgen. Bokcirkelpremiär imorgon kl. 18.30 på stadsbibblan. Missa ej. Sedan har jag gjort höstens första (!) gryta + smidit planer, kreativa sådana. Nöjd. Mycket nöjd.

Om vår lilla värld

Lyssnar på 16 Horsepower, nygammal country. En sång om en som heter Lisa, som gör att jag tänker på Lisan, lillen. P och jag pratar ofta om er, systrar, ni är allt i hans värld, fast han säger det så sällan till er. Och vi har tittat på ett hus som P blev fullständigt kär i. En liten gul stuga vid en vik, på en liten halvö, Knipehall. Med goda grannar. Med allt som man kan tänka sig. Förutom värme. Kalla, tunna väggar som kanske inte klarar vi vintern. Klarar vi vintern då? Klarar vi kylan de kanske 3 hårda månaderna? Jag vet inte. Och det tar upp precis all vår tid. Vi nöter, vänder och vrider, bråkar, blir sams, allt för detta lilla hus. Men det kan nog bli bra, till sommarn, våren, när löken ska sättas. Utöver detta läser jag i den absurda och morbidt sorgliga boken, Brott, av Ferdinand von Schirach.

Om grannar

Grannen ovanför lyssnar på Karlavagnen. Jag trycker öronen mot takspringorna och hör Stina Wolters hesa röst. Grannen mittemot, som i vanliga fall enbart visar sig på balkongen för att känna på dagens väderiga vädervind, visade sig i bar överkropp, ogenerad och stolt, innan han släkte sitt nästan utbrunna stearinljus. Jag såg på Majken och hon såg på mig och vi tänkte tillsammans att det här är fan inte klokt.

När vår kommunikation var analog

Hittade brevet jag skrev till dig när du bodde i Stockholm. Utan avsändare, men du förstod väl ändå att det var jag? Jag ska nog fråga dig sen när du kommer hem. Jag avslutade brevet med "någon så mycket bättre än dig", då jag syftade på mig själv. Att du skulle låta mig vara, tills att jag insåg det du insett hela tiden, att vi är av samma skrot och korn. Och så tog sommaren slut idag. Havet dundrar och det är varmt fast ändå kallt och jag är övertygad om att det är höstens inledning, jag lyssnar på Sommar står och väger och försöker förstå.

Jag är så kär i den här mannen. Jag ville bara säga det.

Det var inte en fråga om lycka eller att vara förälskad. Det handlade om att hitta hem.

"I ditt hjärta finns det:
frostbitar,
höstglöd,
rödkindad sommarvärme,
ett vildvuxet regn.
Få har lyckats röra vid det.
Få har haft den orken."
Detta skrev jag 10/12-08 i den tunna lilla bruna skrivboken jag fick av dig. Du skulle resa iväg och jag insåg hur mycket du betydde för mig. Och du betyder, fortfarande, lika mycket. Nu har du funnit han som fått ditt hjärta och som kommer stå vid din sida tills ni blir gråa och krokiga.

Rötter

Jag vet inte vad det ska bli av det här saken. Kanske ska jag göra något nytt? Eller låta det bli? Vad vill ni ha av mig? Ni fina. Ni vet nog bäst. Här står jag i en skog i Sundsvall, ute på Alnön, vidare ut på Spikarna.